Igår var familjen på kyrkogården och satte gravljus och en krans som jag gjort av det som fanns i trädgården.
Det är fortfarande lika jobbigt att gå dit, efter 25 år..
Jag var bara 12 år 1984 då min mamma dog efter många års kamp mot sin lungcancer. Ett barn som snabbt fick växa upp och bli stor. Men inom mig är jag fortfarande den lilla flickan varje gång jag går till graven. Alla minnen kommer tillbaks.
Max är 12 år nu och igår när vi var där tänkte jag att det kunde ha varit han som besökte min grav. Det kändes tungt.
Jag har alltid varit en "kycklingmamma" och försökt att finnas där för barnen så mycket jag bara orkar, som så många med mig.
Jag satte också ett ljus på min bästa barndomsväninnas grav. Hon dog dagen innan sin 19-årsdag 1990 av en tumör i armen som spred sig i hela kroppen. Lena-jag tänker på dig..
Det var mycket sorgligt i dagens inlägg men vi ska inte vara rädda att prata om det som är tungt. Vi ska bli påminda om vad vi har och vårda det, vara rädda om varandra,ingen vet vad som händer i morgon.
Så....Krama din mamma en extra gång.
